Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemsöborna - Fjärde kapitlet. Det bullrar till bröllop och käringen blir tagen för guldet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit
någon till mötes hälsande eller hotande.
– Gå och se efter, vem det kan vara, så är
han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast
steg upp.
Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker
så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden
tog emot honom med en pust, så att håret stod
som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden,
men skallet gick redan långt borta i källängen och
lät numera muntert igenkännande.
– Det kommer främmande så här dags, sade
han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan
det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
tänd lyktan och ge mig min mössa!
Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i
ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som
skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat,
men mellan de susande och knakande furorna hörde
han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande
grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg,
plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
vinslande.
– Hej! vem är där? ropade han.
– Pastorn! svarade en rostig stämma, och i
detsamma såg Carlsson en kvast av eldgnistor, som slogs
av ett klackjärn mot en kullersten, och ur ett snår
ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd
man med ett grovt, väderbitet ansikte inramat i ett
par vilda grå kindskägg och livat av små vassa ögon
under bryn som av väggmossa.
– Det var ena helvetes vägar ni har här på
ön! grälade han till hälsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>