- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv /
Tredje kapitlet. Drängen lägger trumf på bordet, blir herre på täppan och kröker till ungtupparna.

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
40

TREDJE KAPITLET.

Drängen lägger trumf på bordet, blir herre på täppan och kröker till ungtupparna.

Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.

Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».

Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet
41
och en förmåga att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, som skulle draga honom.

Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra, synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången, som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.

Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han, så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären en halv dag för att lura på skrakar, så kunde
42
det råka att åd lade sig för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat. För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var hållen i vidskeplig aktning.

En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet, dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus. Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma. Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt, vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville ha honom till vän.
43

Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig, bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern syntes icke så mycket.

Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.

Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var den klokare och därför segrade han.

Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt, ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.

Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful och gammal, men han fick också honom snart i sump.

I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya linor i alla varpen, och se,
44
strömmingen fastnade bättre än förr; i stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson både årder och vält.

När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan; skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på dörren.

-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå snäll, han.

Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven oemotståndlig.

Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det tassade och fnaskade omkring
45
stugväggarne, men som hon var för sömnig att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig fred.

Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!

Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat saknadens tomhet efter sig.

Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas med fasetter -- det förstod
46
han att det var fint -- soffa, chiffonjé, kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte rymde två kammare med flera bäddade sängar.

-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga badgäster.

Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.

-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.

-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin annonserat?

-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.

-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov att göra, om man vill vinna något.

-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den gamla, som upphört tro på önskningar.

Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut, såsom varande den modigaste.
47

Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast, för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och familjeförhållanden avlägsnade han sig.

Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en privatbanksfemma.

-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade gumman.

Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat herren med ryktet om många spekulanter.

Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner, vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.

Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en riktigt schangtil herre var det.
48

Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun, en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man, vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga »skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller gripa till mutsystemet.

Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så, beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt storstugan; sågo de en ljus
49
sommarklädning skymta i ängen, stannade de och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade hoppas, men som de drogos till.

Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta på en lätt cigarr.

Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa klädningarne.

Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan, förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets flickor brukade komma om morgon och afton.

Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och på ängen och i köket
50
var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa kläderna på.

Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga beskyllningar att han gick och snuggade.

Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla, uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom, emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
51

Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.

Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders, och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
52
raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret, lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore patron själv på gården.

Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning kunde komma att inställa sig.

När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop, begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här
53
bröstade sig den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet och stack huvet i ett stövelskaft.

Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna, silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan, kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.

Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos främmande.

Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
54
den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med en nytänd cigarr gick han ner för trappan.

Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och myndighet.

Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det, syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han skulle få!

-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.

Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord åt Norman, dem Carlsson
55
dock grep i flykten och återsände tillkrusade och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur dragharmonikan.

De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen, hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
56
svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han ljud:

-- Här, moster! Han kommer straxt.

Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.

Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han kom allt vad han orkade.

-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.

Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.

-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala vid honom först, förståss.

Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson stelnade till och blev
57
ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord utan klang och utan strängt sammanhang:

-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!

-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är alltid gott.

-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag ju åt Dalarö för professorns.

-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.

I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där nattskärran redan spann på sin surrande rock.

Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.

-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.

-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att han inte hade något om lördag.

Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett hål att gå i mera.

Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn.
58
Detta såg gumman också, och hon tog sig därför till att knåda medan degen jäste.

-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar väl me'n.

-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar försvagas längst bort i hagen.

-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig, sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.

-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.

-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få gossen över mig, men si det bryr jag mig
59
inte om, för den jag håller mig till, den stöttar jag också, lita på det.

Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl först, innan han inlät sig på affären.

-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga kläder, slängde han ut sin rev.

-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon råd.

Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten gjorde Dalaröbudet.

*

Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket, som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och Svinnockarn, gamla redan med av
60
rodd kutiga ryggar; där är Aspön med sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan; där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet, när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet,
61
sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det trakteringen pågick.

Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet, manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.

Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och flickskaran.

Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och en följande sin slåtterkarl.

Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen: prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie
62
sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor, och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det brännande solskenet.

Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.

Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som en sjö i stiltje.

Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och så snart denne försöker slänga en betagen blick
63
på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop: -- Akta hasorna, du! efter sig.

När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang efter sig.

Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.

Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och viskar:

-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!

Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg
64
och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.

-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.

-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i ryggen.

-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.

Gumman slår ifrån sig med förklät:

-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!

Men motståndet retar.

-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en natt.

Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden någonstans; och gumman efter skrikande:

-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av de kvarvarande.

-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått. Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!

Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:

-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag blir rakt orolig, vet någon människa!
65

Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att vara med de andra.

-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för sig.

I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och anno 1852 och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig känslosamhet visade hon på årtalet och sade:

-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...

-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.

-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.

-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde Fjällångarn.

-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.

Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att bli ond.

Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av strumpor och skor och hängde på gärdsgården.

Och gumman räfsade och gick på, så hon var
66
efter Carlsson före de andra; månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.

Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med beck. Och när soln gick ner, började dansen.

Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant, med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes åtrå.

Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:

-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina vädret ur dig, om du är klöverstinn.

Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett
67
gillande grin, men Norman hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.

-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!

Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.

-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?

-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.

Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck honom ut på backen.

Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det föll ingen in att söka gå emellan.

Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad igelkott föll Norman på dynghögen.

-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.

Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät på bröstet och kindpustade
68
den slagne, som spottade och bet omkring sig, men slutligen fick en näve strö för munnen.

-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda den besegrades tunga.

Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek, ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och röck alla ur feststämningen:

-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.

-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!

Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv, avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån honom.

-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn drabbningen.

Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet. Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.

Med segrarens och den starkares glada tillförsikt
69
uppträdde Carlsson igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.

Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:

-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.

Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en räv.

Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en
70
gång knakade det i stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan, och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar henne in i mörkret.

Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års aska.

Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo, att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät för att icke visa att hon skämdes:

-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det; ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
71

Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god fägnad och adjö.

Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för kammartrappan.


The above contents can be inspected in scanned images: 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71

Project Runeberg, Fri Dec 14 16:22:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/h3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free