| 100 |
Man slåss på tredje lysningsdagen, går till skrift och håller bröllop, men kommer ändå inte i brudsäng.
Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig, fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl, gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser, rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång, och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding, vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten, som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån
| 101 |
Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot. Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det ingen lumpsamlare varit
| 102 |
Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till försoning.
Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet
| 103 |
Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land och på sjön.
Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över, stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen bar det ihop.
Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn, några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med, utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt emellan, och när
| 104 |
-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han och lade rakskrapet på pekfingret.
Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en sup.
Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar, läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158. Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den avsjöngs med
| 105 |
-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till Norman.
Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen, som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i händerna.
Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var lös.
Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten, där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog sig ner och tog Clara i knä.
Rundqvist höll sig i en pelare och Norman stod
| 106 |
När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om någon velat ta flickan ifrån honom.
| 107 |
En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon alldeles vild för att folket såg på henne.
Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på Carlsson.
Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade
| 108 |
-- Vad säger han för slag? väste gumman.
-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten, som tyckte att man gick hans ära för när.
Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig. Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver», och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta, bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag, och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle lägga opp och reva.
Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta
| 109 |
-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge, förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet.
-- Vem läcker? frågades i flock.
-- Tunnan, vet ja'!
-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner. Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott inskrida.
Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan han inte vara människa och sitta i båten!
Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått rocken av kanske?
| 110 |
-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes svarar jag som sanningen är!
Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden, pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser. Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om badfisken gått upp, och så bar det av.
Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället
| 111 |
Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung, kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna för att inte
| 112 |
Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris. Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta huggormar och
| 113 |
Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och döko ner igen.
Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar, som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade in över relingen.
Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska steg opp åt stugan.
-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så att jag inte sett dig. Men
| 114 |
-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli utskämd?
-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han sitter där.
-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska du vara!
-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten.
Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne
| 115 |
Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin lave.
-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, varpå det skulle sovas.
Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för att undkomma plågoandarne.
-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta sig för?
-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram med en något begagnad kortlek.
Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart och timmarne gingo.
| 116 |
-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes nackar och knogar.
-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom, så vet jag bättre råd.
-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten, som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen tröttnat på sin nattliga dans.
| 117 |
Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn. Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad. Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
| 118 |
Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra, vilken som skulle bli den verksammaste.
Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt, efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak av behagliga rivningar i svalget.
På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande ingången, och det ena
| 119 |
I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än åt Clara.
Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
| 120 |
En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden, som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel, vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare, skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig för ingrepp i sin konst.
Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på tröskeln och bads välkommen.
-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
-- Är du säker på det? jävade pastorn, under
| 121 |
-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och väderleksförhållanden.
Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt. Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara sökte efter Gusten för att få börja.
-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt logen.
Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson märkte det.
-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna
| 122 |
Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet, och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel och bergskottens knallar.
Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom nog Gusten.
Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann, blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade pastorn, som hade allas blickar på sig:
-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så kommer han ej.
| 123 |
Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv stiftat...
Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa. Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att skälla alldeles ursinnigt.
-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt pastor Nordström ursinnigt.
-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren och kände sig sårad av utpekningen.
Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka, skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
| 124 |
-- Det är ölet! skrek någon.
-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så att skummet rann utåt marken.
Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen, gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin från pojkarne i farstun.
Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till rustningarne.
Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos
| 125 |
I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i musik, ogärna talade långa stycken.
Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala musik med professorn.
-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss.
-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio riksdaler banko.
Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
| 126 |
-- Micket sken!
-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället, de här djävla bondbassarne...
-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans av!
-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din skinnare?
-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du stryk.
Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en liten orgel...
-- Håll käften på skräddarn!...
Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten är här!
-- Var? Var?
Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är inne, hör du det!
Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson tyckte, att det gick ordentligt.
| 127 |
Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
Då kommer Clara och ropar:
-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
-- Gusten, vet jag!
Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka till då!
Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han kom sent.
-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på rätta stället, den vet också var han har honom.
Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt glas med sig.
Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne, avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott
| 128 |
Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var färdigt, klappade brudgummen i händerna:
-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an att börja!
Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen hand rörde sig och tystnaden tryckte.
-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga stämma.
Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte. Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda tronbestigarne.
-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
| 129 |
-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd», avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara till reds.
Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan som en pokal i höjden och talade:
-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på spåren.
-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden, och snön -- han såg den
| 130 |
Han vände sig bort och krökte ryggen.
-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt herrskap!
Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande pastorn åt sitt öde.
Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en piga som skriker: Jössus, svagdrickat!
| 131 |
Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att dansa.
Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att genera honom. Och därvid blev det.
Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande groll och agg åt glömska och rus.
Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen, som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
| 132 |
Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens vaggande tramp.
Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster; stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop. Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
| 133 |
Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande strykstickor och en ljusstump.
Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar överträffade.
På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen vidöppen.
-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och stövlarne har han på sig, den kältringen.
Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför allt märkte något?
-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till logen efter grejor.
Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
| 134 |
Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en hängds.
-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
-- Nu, din håle, skall du få bada!
Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte honom i sjön.
Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att
| 135 |
Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett i brudsängen, var bortblandat.
-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande karlarne.
-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den skrikande prästen.
Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han skulle vara vek och trovärdig.
-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl; och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla honom. Och se så han ser ut?
Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till logen, där han skulle klädas om.
| 136 |
Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada, hade letat fram klaveret.
Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn. Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av karltroppen.
Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick. Molnen
| 137 |
-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han
till sig själv, röck upp sig ur sin slapphet och började
riva kläderna ur sängen.
