- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv /
Sjätte kapitlet. Ändrade förhållanden och ändrade meningar; jordbruket går ner och gruvdriften blomstrar.

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
138

SJÄTTE KAPITLET.

Ändrade förhållanden och ändrade meningar; jordbruket går ner och gruvdriften blomstrar.

Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade ett tynande deltagande för jordbruket.

-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är billigare att köpa sin säd!
139

-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.

-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson.

Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström svarade.

-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda! Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.

Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar, och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var schangtilt folk.

Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
140
punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var ingen sjökarl.

För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på längre segelfärder.

-- Jordbruket går ner och vi måste forcera fisket, svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.

-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren! förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».

Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.

-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren; jag vet inte, jag.

Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!

Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de inte mjölkade.

Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare, och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.

Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet,
141
inträffade emellertid en händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!

Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.

Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas; varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän; och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren fingo ligga nere.

Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken; talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa dödsberedelser kunde innebära.

En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit instängd fjorton dagar, utan att
142
kunna hälsa på en granne, utan att få ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.

Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran. Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra, lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål, och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig, ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan
143
till någon skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man skrev på tryckt papper.

Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som talades inne i stugan hos modern.

-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är kort och döden kan komma över oss, innan vi veta det. Vi måste därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är alldeles detsamma! Skriv därför nu så gott först som sist.

Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att sätta mot det talet.

-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.

-- Asch, jag har inte sagt att du ska dö, jag har bara sagt, att vi kan dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!

-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville komma och ta henne, det kan väl inte...
144

-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!

Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav efter.

-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det långa talet.

-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans första plikt; och därför ska du skriva.

I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad som följde inne i stugan.

Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente uppsatt.

När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också sätta döden på dem, om det blev för mycket.

Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig, underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
145
dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»

Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.

Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.

*

Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom tillbaka.

Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård, planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer. Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka, att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.

Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga, så klagade man.

-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med oss alla!
146

Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten: viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.

Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän honom, och därför blev han sittande.

Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens väg,
147
såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.

En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom och ropade honom:

-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som söker honom!

Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.

Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och som såg skarp ut.

-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade med en gest på sitt sällskap.

Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.

Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas.

Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.

-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den kostade.
148

Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!

-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen först.

Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.

Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin anhållan.

-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.

Nej, det ville inte direktören.

-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.

Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor.

-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?

Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle hålla med, men de förstodo ingenting.
149

Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit under.

-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.

-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det.

-- Ja, nog tyckte jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.

Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.

Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat kapital, drog han till med.

Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle arbetet vara i gång.

Och därmed reste han.

Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
150
sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn, och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle bli så bra alltsammans.

Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva natten för att räkna.

*

Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa, övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.

Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.

Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre, men det var för starkt för honom ännu.

Och han satt där en morgonkvist åtta dagar
151
senare och hörde en ångbåt blåsa i sundet utanför Rågholmen.

-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara schangtil och ta emot dem.

Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de främmande herrarne.

Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors. Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram som folk.

När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta granarna.

Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen spruckit.

-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom ett stenregn plumsande
152
omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så ett hagel av småsten.

Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.

Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.

-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!

-- Bravo!

Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt och stoj.

-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på årorna.

De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var farligt att titta på ståten.

-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät frukost med oss nu!

Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
153

Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö.

Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället, berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade han med.

Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom stiga in i hytten ett ögonblick.

Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för några aktier.

-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer och
154
visste, att man aldrig skulle avsluta några köp efter att ha druckit.

Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om pö» och à konto.

Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.

Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när de kommo i land.

Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan knäna.

När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket, visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England, befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
155
tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.

Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge affären skulle kunna gå.

Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio ogifta arbetare började visa sina verkningar.

Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar; söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör, och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på bordet än förr.
156

Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar hemma kring knutarne.

Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att det såg ståtligt ut, när han kom farande.

Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där rådde.

Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet kallades, stod på sin plats, men utrymd
157
och spolierad, så att allt som löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.

-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.

-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.

Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och merbemälte Carlsson och konsorter.

-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.

Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att bortföra den.

Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:

-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att tala om.

Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora »landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett
158
rum och kök nere vid sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både över byn och fjärden.

Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende, ljusare för somliga, mera hotande för andra.


The above contents can be inspected in scanned images: 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158

Project Runeberg, Fri Dec 14 16:22:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/h6.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free