- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv /
Andra kapitlet

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
208

ANDRA KAPITLET.

Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen, förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till fruktgivande examen.

Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet, spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
209
sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.

När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.

Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner,
210
under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.

När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och dux eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta, lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram igen beledsagad av Comes och så brottades de, satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot ett barn. Vad kallas den unge man?

-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga fugorna.
211

När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar, begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande fugor.

Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett jättesnille!

När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna
212
värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde
213
herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor. Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan var.

Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när
214
jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.

Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället.

-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling? upptog hon frågan.

Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort, och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till kräftor och köttbullar.

Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-- Vad är det för en slags hund?

-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!

Och därmed gick han hem.
215

Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta, trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk och sund.

När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.


The above contents can be inspected in scanned images: 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215

Project Runeberg, Fri Dec 14 16:22:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/hemsobor/r2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free