Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv / Min sommarpräst (1912-1921) Author: August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Min sommarpräst.

När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student. Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare, ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han en människa i ensamheten, och jag ser att

261

jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare, den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla goda gången.

Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och han går på de högsta frågorna.

Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare; han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött, så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt,

262

jag som psykolog och han som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en

263

världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler han och säger:

-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare till alla dina meningar.

Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.

264

När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av stadsherrar och damer.

Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om han undertryckte ett beständigt leende.

När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet brännvin på hotellet.

Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta;

265

hans själ har gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också ingen förstår honom så väl som den otrogne.

När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på mig.

-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det gott, du!

En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en annan människa och rocken gör väl litet till munken.

I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra

266

upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg, brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det veta vi båda.

Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade hans liv i min hand.

Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla och ro.

Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt

267

inför frun i huset över att han har min rock; säger nej för supen, men tar den.

Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt vacker lyra.

Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom anledning att avsides säga:

-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

Varpå jag:

-- Äro icke alla mänskor lika?

-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det borde du veta!

Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare behandling av ämnet.

Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle sitta.

268

-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.