Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv / Uppsyningsman (1912-1921) Author: August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Uppsyningsman.

Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro; han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt sig en gård och satt sig i ro.

Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter, följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens

336

stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder- och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar framför sig.

De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-- Det lönar sig inte!

-- Lönar det inte?

Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på

337

vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var förbrukningen alldeles för liten.

Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur, engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som kom med stenkol från England.

Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke ge missmod, och så blev han supare.

Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem hoppet om de tiotusen kronorna.

Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät

338

här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte, när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.

Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid

339

på att göra allianser med oväns ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla fiendskapen på upphovsmannen.

Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom, inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och uppsyningsmannen följde med.

Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp honom.

-- Segla bara!

-- Vart?

-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma i hamn.

En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.

Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad mat.

340

Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till auktionen.

Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget utseende.

Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och skrovet var tungt, murket och seglade illa.

Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad det där är för en likkista.

-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar,

341

som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka skeppet och dess dystra spelman.

Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar hagla på däck.

342

Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det är överståndet:

-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar slut, när han tar slut.

Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och ser på luften:

-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

Och så segla de igen!