Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Säg den som kan! Han lär skola dö och stiga
upp från de döda. Men de ha fått en gudinna också.
Har du hört om Kybele, gudarnas moder, en
jungfru, som i Rom dyrkas i likhet med Vesta av
vestaliska präster?
— Det är så mycket nytt, och oklart likt vin i
jäsning. Där kommer Aristofanes. Farväl, min vän,
för sista gången här i livet.
— Vänta! Aristofanes vinkar! Nej se, han
gråter! Aristofanes gråter!
Aristofanes kom fram.
— Euripides! sade han, gå icke förrän jag talat.
— Kan du tala? svarade Euripides.
— Jag gråter.
— Fall inte ur rollen! Skall detta föreställa tårar?
— Beklaga en olyckskamrat, Euripides;
tyrannerna ha stängt min teater.
— Sokrates, skall jag beklaga min bödel?
— Jag tror att Nemesis’ tempel är öppnat igen!
svarade Sokrates. Aristofanes var aldrig naiv förr,
nu är han det med besked. — Jag beklagar dig då,
Aristofanes, att du icke får smäda mig mer. Jag
förlåter dig, men jag vill icke hjälpa fram dina
komedier. Det är för mycket begärt! Nu följer jag
Euripides hem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
