Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
APOSTATA 125
Bysanz, och då frankers och allemanners tuktande
fordrat tid, hade brev hunnit anlända. Däribland var
ett från kejsaren, vilket gav Julianus mycket
bekymmer.
Kejsarens ställning till kusinen Julianus hade
alltid varit tvetydig, nästan fientlig; och nu efter de
vunna segrarna hade avund och fruktan intagit den
bysantinske despotens sinne. Brevet innehöll en
befallning till Julianus att genast återsända legionerna,
då kriget var slutat.
Julianus insåg faran av att blotta det återvunna
landet på försvaret, men hans pliktkänsla och
rättrådighet bjöd honom att lyda, och utan tvekan sände
han kejsarens edikt till lägret.
Detta skedde på första dagens afton.
Följande morgon hade Julianus med sin lärda
stab gått ut på vandring. De stego sakta över
Parnassens berg och strövade genom ekskogen på norra
sidan, lämnande banade vägar. Det filosoferades och
disputerades väldeliga, och glömske av tid och rum,
förirrade sig sällskapet allt djupare i skogen.
Slutligen hade de nått en öppen plats, där
betande rådjur togo till flykten, och där slogo de sig
ner på underligt formade stenar, vilka lågo i en ring.
I ekarna över deras huvuden syntes stora gröna
klungor av annan färg än trädens löv, och vilka de
togo för fågelbon.
- Aldrig har jag sett så mycket kråkbon på en
gång, sade Caesar.
- Det är icke kråkbon, Höga Nåd, svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
