Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
APOSTATA 133
började med 763, den mytiska aerans slut, under
vilken epok stycket skulle spela.
Julianus märkte att han burit ved till elden och
givit de kristna på hand utan att vilja det. ^Eschylus
hade profeterat Kristi ankomst precis på året, och
att han skulle störta Zeus, mera behövdes icke för
att de rättrogna athanasianerna skulle krossa arianerna
som förnekade hans gudom.
Men snöfallet tilltog och blev yra. Caesar satt
vit som i liksvepning, men rörde sig icke, ty han var
utom sig av raseri, mot sig själv, mot dämonerna, som
narrat honom välja detta stycke, mot himlen, som
hånade honom.
Hela publiken satt nersnöad och disputerade om
Kristi gudom; småfolket skrattade och grälade.
De enda som voro skyddade mot väderlekens
nyck voro skådespelarna under tälttaket. Men den
våta snön var tung; duken slog en bukt och sprack.
Då reste sig hela publiken, gapskrattade;
skådespelarna kravlade sig fram underifrån snön;
dörrarna öppnades och alla flydde utom Caesar och
hans filosofer.
Julianus hade strax efter utropandet skickat
sändebud till kejsaren i Bysanz, och satt nu stilla
väntande svaret.
Det led emellertid mot vintersolståndet och
årsmötet. De kristna hade då börjat fira Kristi födelse
och därvid upptagit romerska plägseder från
Satur-nalierna, festen till Saturni ära. Julianus, retad av
nazarenernas kastade handske, började bereda sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
