Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akt I: Vingården och mausolén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
132 VID HÖGRE RÄTT
ADOLPHE.
Fullkomligt sant; och i ovanlig grad till och
med, ja, mot djur icke minst.
MAURICE.
Jag är däremot tämligen okänslig såväl för egna
som för andras lidanden ...
ADOLPHE.
Nu ljuger han på sig själv! Madame Catherine,
är det inte så?
FRU CATHERINE.
Herr Maurice är den beskedligaste tok jag
känner. Kan man tänka sig, att han höll på att hämta
polisen därför att jag inte bytte vatten åt
guldfiskarna ... just de där som stå på bordet... Se,
se, det är som de hörde vad jag sa...
MAURICE.
Hör nu, vi sitter här och tvår oss vita som
änglar, och ändå äro vi i stort taget färdiga till varje
städat nidingsdåd bara det gäller äran, guldet eller
kvinnan. - Ni är skulptör alltså, min fröken?
HENRIETTE.
Något litet! - Tillräckligt dock för att göra en
byst; och för att göra er,’ som länge varit min dröm,
tror jag mig fullt kapabel.
MAURICE.
Var så god! Den drömmen kan ju besannas i
hast åtminstone!
HENRIETTE.
Men jag vill börja se er efter denna aftons
succés, då. ni först är den ni skulle bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
