Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akt III: Vinkällaren; Trädgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
182 VID HÖGRE RÄTT
Och... ingen är en riktigt god människa som
icke brutit. Andas tungt. Ty, för att kunna förlåta,
måste man själv ha behövt förlåtelse... Jag hade
en vän, som vi kallade idealmänniskan; han begagnade
aldrig ett hårt ord om någon, förlät allt och alla, och
tog emot skymfar med en underbar tillfredsställelse
som vi ej kunde förklara. Slutligen, långt fram i
livet, sade han mig sin hemlighet i ett ord: jag är
en botgörare! Sätter sig ned.
HENRIETTE
tyst; betraktar honom med undran.
ADOLPHE liksom för sig själv.
Det finns brott, som icke upptas i lagboken, och
de äro de värsta, ty dem måste vi straffa själva,
och ingen domare är så sträng som vi.
HENRIETTE efter en paus.
Nå, din vän, kom han till frid?
ADOLPHE.
Efter långa självplågerier kom han till en viss
grad av lugn, men livet hade aldrig någon glädje
för honom, och han vågade icke mottaga någon
utmärkelse, kunde aldrig känna sig värd ett gott ord
eller ett rättmätigt beröm; med ett ord han kunde
aldrig förlåta sig!
HENRIETTE.
Aldrig? Vad hade han gjort?
ADOLPHE.
Han hade önskat livet ur sin far; och när fadren
hastigt dog, inbillade sig sonen att han mördat honom.
Dessa inbillningar ansågos sjukliga och sonen sattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
