Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke en kant; allt var rundat, mjukt, vuxet i skönmått,
fullkomligt som hos en Asynja.
Nare såg, och han grät: grät av förtvivlan och
smärta inför skönhetens majestät, kännande det
ohjälpliga i sin egen fulhet och jordlåga börd. Det upphöjda
som icke kunde ernås, det oåtkomliga, blev för honom,
mörkrets barn, till ett kval liksom ljuset plågade hans
ögon.
Han steg ner ur trädet och letade sig hem, ty
hans syn hade lidit av allt det vita han sett däruppe.
De gamla hade gjort eld i grottan, ty eld kunde de
lida. De kivades icke, men de tego, och mannen Okel
roade sig med att åse hur alla hålans djur flaxade
kring elden och brände sig. Flädermössen buro sig
klumpigt åt och fladdrade rakt i lågan; ormarne
kommo fram och värmde sig, men Okel sparkade
dem mitt upp i brasan så att de kröpo ur skinnet.
Då log den mörke så att tänderna lyste; men
hustrun sade:
– Pina icke kräken.
Varpå Okel lutade sig mot väggen och slöt
ögonen.
Efter en stund kom en uggla och brände sig så att
hon föll vid kvinnans fötter. Signy tog fågeln på
eldkäppen och höll den framför lågan:
– Pina icke kräket! sade Okel. Och de skrattade
båda.
Då trädde Nare in och satte sig vid modren.
– Blir det icke vinter snart? frågade han.
– I morgon börjar det lida! Vad är det åt dina
ögon ?
– De ha runnit!
– Han har – gråtit! Har du sett något?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
