Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Tag en lära med dig till: slå aldrig en vän!
Stig såg på den döde:
– Var det en vän; varför sade du det icke?
Varför bad du mig mjölka korna?
– Det var skämt!
– Skämt är det man icke menar; hur kan man
säga det man icke menar? Vem var den döde?
– Han hette Torkil.
– Varför, gudar, skall jag alltid göra det jag
icke vill?
– Fråga nornorna som väva människors öden.
– Vem är jag, vem födde mig?
– Alla veta det, utom du!
– Säg då!
– Det får icke sägas!
– Veborg! Jag måste giva den döde en
hederlig begravning för att försona vreda makter.
– Du stannar då?
– En liten tid.
– Tills barnet är fött?
– Om du vill.
– Jag ber!
– Det var ett nytt ord.
– Det kommer mera nytt, nu.
Stig stannade; reste ett bål på kullens högsta
topp. Där brändes liket med kåda och rökelse. Stig
kastade några smycken i elden, bröt sitt svärd och
slängde bitarna på bålet, under det tärnorna gräto.
Men när Veborg samlade askan, fann hon endast
gröna och röda metallskållor. Intet guld hade Stig
offrat, och hans snålhet hade bedragit gudarna i
döden.
Sedan gick en tid i väntan. Veborg var blid men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
