Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rökar stiga, riktiga eldrökar, lurar blåste, sånger
sjöngos.
– Nu är slut! sade Alf.
Det var lyktat Bråvallaslaget; det röda molnet
lade sig, fåglarne flydde för eldarne, där de döda
brändes; mänskor och djur kommo fram ur sina
gömslen, och vattnet i viken blev åter grönt.
Alf väntade sin herre, ty han trodde fast att han
levde; men han kom icke den dagen; i stället kommo
flyktingar och berättade att Starkodd hade stupat.
Ynglingen tyckte det var skada på en så väldig
man; men skön var hans död i ett så stort slag och
med en sådan härlig hjälte som Ledrekonungen Harald
få gå till Odin.
Han sörjde, och väntade dock några dagar.
Så satt han en morgon på strandbranten och såg
ut över viken; och då fick han se. En stor gyllene
drake med rött bemålad och kantad med sköldar av
silver syntes glida ut från Vikbostranden. Seglen voro
av silke i blått och vitt; förskeppet var klätt med
grönt som en lövsal och sju kämpar i guldhjälmar
stodo där,
Draken närmade sig, och Alf såg att där var en
bår i fören. Det är Starkodds lik, tänkte han, och
sprang ner i stranden. Och då landade draken. Sju
konungar stodo där med kronor på huvudet och
dragna svärd; kung Ale från Upplanden var den
främsta. På båren låg Starkodd, men han var icke
död, endast svårt sårad; och konungarne hedrade
honom på detta sätt, ty han var den tappraste. De
hade visserligen velat föra honom på kung Sigurds
hövdingaskepp, men Starkodd hade bett att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
