Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Utfattig! Allt vad jag ägde har de tagit, och
ålderdomen nalkas.
– Vill du förtjäna en mycket stor penning?
– Varmed?
– Tänk själv.
Starkodd såg i prästens ögon och han förstod.
– Var skall jag råka honom då?
– Han badar nu, innan han går att sova. Följ
mig!
Starkodd följde.
– Men jag har inga vapen, sade han.
– Jag har! svarade prästen.
Och så gingo de tillbaka till kungsgården.
Badstugan var ett runt stenhus med ett vindöga på taket,
och där syntes eld lysa.
– Gå upp på taket, här är ett spjut, bjöd prästen.
Starkodd gjorde så, och släppte spjutet, så att det
gick rätt i huvudet på kung Ale, som fick sin bane.
Men Starkodd vandrade österut över slätten, släpande
en tung påse med guld och silver.
Han gick hela natten i snön, alltjämt österut
för att nå havet. Mot morgonen lade han sig i en
halmstack, men kunde först icke sova. Han låg endast
och tänkte på sitt sista nidingsdåd och på Alfs
trolöshet. Huru denne hade skiftat hamn med honom, tagit
hans frejd, hans minne, hans bragder och hans visor.
En själatjuv, en mannarånare, en lönndråpare, var
han.
Mot morgonen somnade han och såg sin
fosterfader Rossbarsgrane i en dröm. Och denne talade:
– Dunkla nornor dolde dig ditt öde! Nu är livet
lyktat, död och dom dock dröja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
