Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Hildur horgabrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där samlades folk, slogs en ring, och talades om
det skedda:
– Denna, men icke fler! sade de.
När Hildur gick upp till gudasalen mötte hon
Hjalmar.
– Följ mig! sade hon.
– Nej, svarade Hjalmar.
– Jag kan rädda dig.
– Angantyr har Tirfing.
– Jag dövar svärd.
– Onda, usla troll...
Hildur såg kärligt på honom, så att han veknade,
och nu märkte han att hon var klädd som Ingeborg.
– Hjalmar, sade hon; och hon talade med
Ingeborgs röst; men Hjalmar kände hennes konster, att
hon kunde skifta hamn.
– Ditt hat rår ej på min älskog!
– Men min kärlek ...
– Du haterska, vad bjuder du?
– En krona, mitt hjärta.
– Loke åt ett halvbränt kvinnohjärta, och så blev
han ond; det var ditt hjärta!
Hildur föll på knä, sträckte fram halsen:
– Tag mitt huvud, ljuvt att dö för din hand.
– Leda lövjerska, kan du tala lena ord? Väser
innan du biter.
Han sparkade henne så hon föll; hon blev
liggande, och stötte pannan mot en sten. Men hon
bannade icke. Då grep Hjalmar om hennes hand att resa
henne, ty hans hjärta rördes:
– Nu fick jag din hand! sade Hildur, och därmed
var hon försvunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>