Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Adelsö och Björkö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADELSÖ OCH BJÖRKÖ 95
Om denna höst blev missväxt i landet, och man
motsåg dyrtid. Därför utsattes nyfödda mer än eljes
i skogarne. Folke grät i sin kammare och gick sedan
till konungen.
Det blev ett långt och hårt samtal den gången,
och om även man ville hjälpa, så kunde man icke
finna alla utsatta barn.
Slutligen kom hungersnöden; folket sorlade, och
skatten uteblev. Kungen ville driva in den, men Folke
avrådde.
Pesten följde på hungern. Då blev ett ting
sammankallat; lagmän, hersar, odalmän trädde tillhopa,
men även offerpräster voro där.
Och prästerna från Uppsala ledde. De talade
om gudarnes vrede som måste blidkas; men denna
gång nöjde de sig icke med osjäliga djur.
Påpekningen var tydlig, och tankarne länkades
på ett större människooffer. Man hade inga
krigsfångar att tillgå, därför tänkte man hit och dit. Någon
erinrade sig då Domald, drotten, som gavs Odin för
hela folkets skull, till att avvärja en hungersnöd,
och det ropades på ett drott-offer.
Folke, som åhört överläggningen inför konungen,
berättade vad tingsmännen krävde:
- Man står dig efter livet, herre.
Då for konungen tillsammans och förskräcktes.
Men ropen utifrån hördes: »En skall dö för
folket.»
Då talade Folke till konungen tröstande honom:
- Herre, jag har en halv osanning på samvetet.
Du frågade mig en gång vem den mannen var som
var hängd på kors. Jag svarade den gången: »Den
lidande mänskligheten.» Men sanningen är den: att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
