Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vikingaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGALIV 103
Fadren blev lite rädd, och var nödd att ge ett
löfte ifrån sig:
- Jag har så det räcker på Sandön, upplyste
han. I en grotta! Var lugna bara!
De sex årorna stuckos ut.
- Vem har befallt årorna? skrek Torwäld.
- Vi! svarade Qrim tvärt. Och vill du inte, så
får du simma hem.
Torwald letade efter sin yxa, men genast lyftades
de sex årorna till att slå ut i försvar. Och där
växlades blickar så vilda, att fadren lät yxan ligga; men
han ville själv ge befallningen för att icke visa sig
besegrad:
- Alle man, sätt ut med årorna!
Pojkarna grinade och hade redan årorna i sjön.
Nu voro de helt nära ön; Torwald hade varit
där förr, men sönerna icke. Mitt i havet låg den,
utanför Östgötaskären och ovanom Gottland. En
sandöken med martallar, mycket sjöfågel, kråkor och
harar.
Torwald ville av ren elakhet fördröja
landstigningen och förebar hinder varje gång de ville gå i
hamn.
- Där är för grunt! Där är för djupt!
Slutligen genomskådades han, och sönerna satte
skeppet i land.
Grottan blev snart funnen; där hängde på
gällstänger salta fårsidor, rökt fläsk och torkad fisk. Som
svultna hundar kastade de sig över maten, sleto åt
sig stycken; och så gick var och en för sig att sluka.
De lågo framstupa på magarne, tillräckligt långt ifrån
varandra för att övervaka den ene den andre. Några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
