Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vikingaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGALIV 105
Nu gå de vart jag vill för att söka det! Söderut
alltså!
När Torwaldssönerna vaknade, voro de törstiga
och sura, ondsinta och bortkomna. De fingo vatten
att dricka, badade och voro åter sjödugliga.
Men det fanns en, den näst yngste, som hette
Dag; han var mer människoliknande än de andra
vilddjuren. Ljus och blid, veksinnad, fridsam var han
föremål för de andras förakt, även därför att modren
älskade honom. När han fick höra de skulle segla
längre bort, blev han bedrövad och ville gå hem.
- Gå då! hånade skaran.
- Du är blödig ännu, sade Torwald. Det ska
vi snart ta bort.
- Jag vill hem till mor, som är sjuk, svarade
Dag.
- Du tigger för din sjuka mor.
- Hon behöver någon hemma, och ingen av er
bryr sig om henne, svarade Dag.
- Har du badat av dig ruset, gosse?
- Jag har icke tagit rus, icke heller badat.
- Då skall du få bada!
Torwald fattade honom i benet och kastade
honom i sjön. Dag sam i land, torkade sig och tog
sin plats undergiven utan att visa missnöje.
Så hissades seglen och man gick till sjös igen.
- Nu, gossar! sade Torwald och styrde sydväst
nedåt Smålandsskären.
Vid Ölands norra udde väntade man möte med
köpmansskepp, och där skulle första bragden utföras.
Under gräl och slagsmål gick dagen; natten indelades
i vakter, så att en satt till rors och en stod utkik,
under det de andra sovo, I gryningen varskoddes en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
