Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vikingaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGALIV 109
Följande natt satte de segel och reste av, medan
fadren sov i sin grotta på varorna, ty han misstrodde
sönerna. Dag togs med ombord; när han frågade,
så ljögo de andra och sade att de skulle hämta fadren
senare»
Orim som den äldste skötte röret och befallde.
I två dagar gick det lugnt, alltjämt söderut, men de
råkade inga köpmansskepp att röva. Mötte de andra
fartyg med väpnade män, så hissade de sina
medförda fisknät i vanterna, och anropades de, uppgåvo
de sig vara fattiga fiskare.
Vid Ölands södra udde funno de sig utan mat och
måste göra strandhugg. Om natten gingo de i land
och stulo boskap. När bonden vaknade och kom
emot dem för att skydda sitt, så dräpte de honom,
de måste dräpa honom. På tredje dagen hittade de
i skeppskrappen en säck av läder, som var fylld med
något vått. När de trampade på den, så blödde han
rött. Det kunde vara ett okänt djur, ty den hade
fyra benstumpar kvar och halsen hängde. Men det
luktade gott, och när någon slickade på’t, befanns
det vara vin.
Då blev det rus och slagsmål igen, sång och
dans; under tiden växte storm, och koggen ilade
fram. Ottar satt till rors, ingen utkik fanns; ibland
skrapade skutan i botten, men stormen röck henne
genast loss och hon fortsatte i rasande fart.
Slutligen tog hon törn på en sten, vickade åt sidan
och stjälpte ut sex man, som råkade i sådant skratt
över den kostliga färden att de gingo till botten,
fastän de kunde simma. Vinet och den vilda
framfarten hade bragt dem i det galnaste sinnesrus, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
