Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vikingaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGALIV 115
Och straxt efter landade de i Halsingör. Män
stodo i stranden och drogo upp deras båt. Ulf
trodde att de ville taga den från dem, men de ville
bara hjälpa främlingen och välkomna honom.
När Torwald vaknade på ön Jungfrun och fann
sig vara ensam, blev han vild. Han rasade i två
dagar, gjorde sig sedan en utkik i ett örnbo uppe i
en strandtall, där han även sov om nätterna.
En natt vaknade han och hörde röster under
trädet. Han tyckte sig känna igen dem, trodde först
det var sönerna, ty de talade som Roslagens folk.
Men det var icke hans söner. Han hörde namn
nämnas, och slutligen upptäckte han det vara
landsmän, unga pojkar med ett dåligt skepp som de stulit.
När han gav sig tillkänna, befanns det vara bekanta
och i någon avlägsen frändskap. Som de icke fått
något, löste han sig in hos dem med sitt gods, och
de beslöto härja i Östgötaskären på andelar.
Torwald som äldst, djärvast och kunnigast fick styret
ombord; varpå de seglade av i nordväst inåt
Östgötaskären.
Där gjorde* de ett strandhugg efter boskap,
dödade bonden, och Torwald rövade hans dotter som
han tog in i skeppet. Hon var svartögd och fager,
lätt att trösta, men falsk i hjärtat.
Pojkarne hade knotat, och funno det omanligt
segla med kvinnor, men det halp icke.
Dock från den stunden var det ute med
hövdingens frid. Tärnan satt uppe och valde med ögonen
bland pojkarne, vilka glammade med henne och ön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
