Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vikingaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGALIV 117
Den gamle pgärningsmannen darrade och
svettades, vände sig mot marken och dolde ansiktet i
sanden.
Så låg han en stund, tills ljudet av en harskramla
väckte honom till besinning. När han reste sig, var
synen borta, så att han trodde det var en drömvilla.
Men han låg på heta sanden och kunde icke röra sig,
hans ögon sveko, det susade ord i hans öron, gamla
minnen ur fornsånger och heliga kväden.
Sanden brände, men han frös, tungan var tjock
i hans mun av törst; solen stod blodröd och
havsströmmen väsnades. Han sökte välta sig för att komma
i skuggan; råkade en svart fläck, och troende den vara
våt jord, lade han sig på den för att få svalka, men
då brände hans kläder som gnistor, och han såg där
var kolglöd med aska efter en eld. Han rullade
sig ner till vattnet för att släcka, men det var iskallt,
och när han drack var det salt så att törsten ökade.
Han föll i vanmakt igen och låg så länge, länge.
När han kommit sig, hörde han röster tala:
- Det är han, som satt oss ut här. Må vi bränna
honom.
- Han är redan död, svarade en annan.
Torwald vände huvudet och såg återigen de
samma liken i en lång rad en och en.
En kvinna föll på knä vid hans huvud och lutade
sig fram till hans ansikte; då såg han en mun utan
läppar med två tänder, och ur munnen utgick en
stank så gräslig, att han ryste. Hon lade sin hand,
som var berövad huden, på hans kind och sade:
- Han lever, men det är icke han, som förde
oss hit!
- Måske han kan föra oss härifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
