Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Apostata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
APOSTATA 297
Gunilla eller Liljesparre kunnat förgäta, blev scenen
än mer pinsam, men Sigismunds depesch räddade
alla parterna på en gång, dock icke med en gång, ty
Sigismund hade bett sitt sändebud resa sig och stiga
fram.
Drottningen fann sig först och gick ut ur salen.
- Herrarne önska ensamheten, förstår jag.
Och hon gick ut att dölja sina tårar.
Konungen blev stum, tog Sigismunds arm och
ledde honom ut till samtalsrummet, varifrån de
kommit.
- Tala, vad har hänt? stammade han.
- Ödet har fattat det beslut, som vi icke
förmådde. Tartarerna hava infallit i Polen; hela riket
ropar på kungen; jag måste återvända ...
- Ske Guds vilja! min son; gå till ditt, så går
jag till mitt! Länge lever jag icke, vi ses aldrig mer,
jag känner det så... men jag skall hem och vårda
ditt arv...
Här föll den gamle konungen i tårar och slöt
sonen i sin famn.
Sigismund, sensibel ända till svaghet, greps av
en förkänsla för den stora ödsligheten som i
främmande land väntade honom, då han ännu icke var
bunden där med familjens band, och fasande-för det
ovissa, bröts hans styrka ned ända till roten.
- Jag kan icke resa, snyftade han, jag kan icke;
jag vill hem!
Johan svarade icke, ty han visste att stunden
var avgörande och att Sigismund genom sin
tros-förändring var omöjlig i Sverige. Sonen fattade detta
som ett medgivande och skulle gå ut att ge besked
åt sändebudet, då ett ropande som ett härskri trängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
