Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Skärselden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hagla ner över oss; barnjungfrurna komma med hinkar
och tömma orenlighet i soplåren. – Det är helvetet
självt! Och mina två bordsgrannar, kända såsom
perversa herrar, underhålla ett motbjudande samtal
för att söka gräl med mig.
Varför jag är här? Ensamheten tvingar mig att
söka upp mänskliga varelser, höra människoröster.
Då, när min själstortyr drivits till sin spets, får
jag syn på några blommande penséer på den smala
rabatten. De skaka på huvudet liksom för att göra
mig uppmärksam på en fara, och en av dessa blommor
med barnansikte tecknar åt mig med sina stora,
djupa och lysande ögon:
– Gå härifrån!
Jag reser mig, betalar, och när jag går hälsar
den där pojken mig med dolska tillmälen, som äcklade
mig, men ej framkallade min vrede.
Jag ömkade mig själv och blygdes å de andras
vägnar.
Jag förlåter de skyldige såsom varande demoner,
vilka fylla sin plikt.
Emellertid är försynens misshag alltför uppenbart,
och hemkommen på mitt rum börjar jag granska
mitt debet och kredit. Hittills, och däri har min
styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta
mig att ge rätt åt andra; nu då jag är krossad av
den osynliges hand försöker jag att giva mig själv
orätt, och när jag rannsakar min vandel under de
sista veckorna gripes jag av fruktan. Samvetet
avkläder mig utan barmhärtighet.
Jag hade syndat av övermod, hybris, den enda
last, som gudarna icke förlåta. Uppmuntrad med
vänskap av doktor Papus, som hade berömt mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
