Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Helvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VII.
Helvetet.
Äntligen en tids stillestånd i mina kval. Sittande
i en länstol på trappavsatsen till paviljongen betraktar
jag i timtal trädgårdens växter och begrundar det
förflutna. Det lugn som inträtt efter min flykt utgör
bevis på att det icke är någon sjukdom, som träffat
mig, utan att jag varit förföljd av fiender. Jag arbetar
om dagen, sover lugnt om natten. Befriad från förra
ställets osnygga omgivningar, känner jag mig
föryngrad vid anblicken av stockrosorna, min ungdoms
blommor.
Och Paris’ underverk, som är okänt för parisarna,
Jardin des Plantés, har blivit min egen park. Hela
skapelsen samlad inom en inhägnad, Noaks ark, det
återvunna paradiset, där jag lustvandrar utan fara
mitt ibland vilddjuren: det är en alltför stor lycka.
Utgående från mineralierna genomvandrar jag
växt- och djurrikena för att komma fram till människan,
bakom vilken jag upptäcker skaparen. Skaparen, denne
store konstnär som utvecklar sig själv under
skapandet, i det han gör utkast som han ratar, tar ånyo upp
ofullgångna idéer, fullkomnar, mångfaldigar de
primitiva formerna. För visso, detta är skapat för hand.
Ofta gör han ofantliga framsteg, i det han uppfinner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
