Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Helvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det jämna bullret från någon maskin. Nu är det
så att en susning i öronen förföljer mig alltsedan
jag lämnade hotell Orfila; den liknar stampningen av
ett vattenhjul. I mitt tvivel på verkligheten av det
nämnda maskinbullret frågar jag vad det är.
Pressen i tryckeriet här bredvid.
Allt får sin naturliga och enkla förklaring, och
likväl gör just denna enkelhet mig galen och
förskräcker mig.
Natten kommer, och jag är rädd. Himmeln är
mulen, luften tung; man väntar ett oväder. Jag törs
ej gå till sängs; tillbringar två timmar med
brevskrivning. Krossad av trötthet kläder jag av mig och
kryper ner mellan lakanen. En förfärlig tystnad råder
i huset, när jag släcker lampan. Jag känner att
någon bespejar mig i dunklet, snuddar vid mig, trevar
på mitt hjärta, och suger.
Oförtövat kastar jag mig ur sängen, öppnar
fönstret och störtar ut på gården - men
rosenbuskarna stå där, och min skjorta skyddar mig alls
icke mot taggarnas gissel. Söndersargad, blödande
går jag över gården, och med de nakna fötterna
flådda på kiselstenar, rivna av tistlar, brända av
nässlor, halkande på föremål av obekant art, uppnår
jag köksdörren som leder till läkarens våning. Jag
bultar! Intet svar! Då först märker jag att det
regnar. O, djup av elände! Vad har jag gjort för
att förtjäna dessa marter? Det är tydligen helvetet
självt! Miserere! Miserere!
Jag bultar om och om igen!
Det är mer än besynnerligt att aldrig någon
står att upptäcka när jag blir anfallen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
