- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 28. Inferno och Legender /
252

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vintersöndag, egendomligt stilla och kusligt
högtidlig för mig, som beredde mig att lämna det orena
ungkarslivet och slå mig ned vid den äktenskapliga
härden tillsammans med den kvinna jag älskade.
Jag kände lust att intaga min frukost, den sista
under mitt ungkarlsliv, alldeles ensam, och för detta
ändamål gick jag ned i ett underjordiskt kafé vid
en oansenlig gränd. Det var ett källarerum, upplyst
med gas. När jag beställt kaffefrukost, märker jag
mig vara utsatt för blickar från ett sällskap karlar,
som synbarligen suttit bänkade kring buteljerna
sedan kvällen förut, spöklikt bleka som de voro,
ohyfsade, vårdslöst klädda, hesa och otäcka, efter en i
utsvävningar tillbragt natt. Bland sällskapet igenkände
jag två ungdomsvänner, som förfallit, så att de nu
ägde varken hus eller hem och ingen sysselsättning,
notoriska odågor, som kanske till och med snuddade
vid brottet.

Det var inte högfärd som ingav mig avsmak för
att återknyta bekantskapen; det var fruktan för ett
återfall i smutsen, motvilja för att finna mig försatt i
mitt förflutna - ty jag hade genomgått ett liknande
stadium. Till slut. när den jämförelsevis nyktraste
av dem, vald till ambassadör, steg upp för att närma
sig mitt bord, greps jag av fasa; fast besluten att
förneka min identitet, om så behövdes, mäter jag
med ögonen min angripare, och utan att jag vet hur
det kom till stannar han ett litet stycke från mitt
bord, och med ett fånigt ansiktsuttryck, som jag
aldrig kan glömma, ber han om ursäkt och drar sig
tillbaka till sin plats. Han skulle säkerligen velat
svärja på att det var jag, och likafullt kände han inte
igen mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:50:37 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/inferno/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free