Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
448 KOMEDIER OCH ENAKTARE
Jag ville verkligen krypa in under densamma och
gömma mig vid er unga, jungfruliga barm, men jag
blygdes, när jag i edra oskyldiga ögon såg ett svagt
leende över att en man som jag kunde bli brydd!
Vi möttes igen, ofta och ofta. Er man tycktes njuta
av min beundran för er, det föreföll såsom om jag
upptäckt hans hustru åt honom. Jag kom i er
fångenskap, och ni lekte med mig; er man generade sig icke
för att bry mig öppet, till och med i stort sällskap.
Hans egenkärlek och tvärsäkerhet sårade mig
understundom, och det fanns ögonblick då jag kände mig
frestad att knuffa undan honom och söka intaga hans
plats. Minns ni den eftermiddagen då jag bjudit er båda
till mig på min födelsedag. Ni skulle komma senare.
Och sedan vi väntat er en timme, inträdde ni i salen,
iförd en penséefärgad kjol, med ljust blommigt liv; ni
hade en med gult linong överklädd schäferhatt, som
kastade ner ett solsken av guld över er hela gestalt.
Och när ni så räckte mig er rosenbukett med en
fjortonårig flickas blyga djärvhet, fann jag er så
överväldigande skön, att jag blev stum, kunde varken
hälsa er välkommen eller tacka för blommorna, utan
jag gick ut och grät!
SONHUSTRUN.
Ni kan åtminstone dölja edra känslor, ni!
VÄNNEN.
Minns ni sedan på natten, efter supén, då vi i
timtal blandat minnen och famnats med själarna, hur
Knut formligen, och troligen med er vilja, inbjöd mig
att bo hos er i staden om vintern; minns ni vad jag
svarade?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
