Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:o. Fäbodvallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JO KRONBRUDEN
Nu börjar slipstenen snurra och väsa; så hör man små
pinglor som getternas; i granskogen tändas små vita ljus, och
koskällor höras tätt inpå; därpå synes FORSKARLEN, som
börjar sjunga om sin strof:
»Jag förhoppas, jag förhoppas,
att min förlossare lever.»
KERSTI
har rest sig och står förstelnad av fasa.
Nu höres från tjärnen ljud som av en glasharmonika;
ett vitklätt barn, osynligt för Kersti, stiger upp mellan
näckrosorna i tjärnen, går fram till vaggan; nu blir det tyst på
scenen; slipstenen stannar. Forskarlen försvinner, alla
vätte-ljusen slockna utom ett. Det vita barnet, alltjämt osynligt
för Kersti, rör sakta på vaggan, lyss, och synes sorgset
stående. Faller i gråt och döljer ansiktet med ärmen.
Glas-harmonikan höres alltjämt. Därpå tar det vita barnet och
plockar sönder vita näckrosor så att bladen falla på vaggan,
kysser på den och går ner i tjärnen igen. Då slocknar sista
ljuset, och glasharmonikan upphör att spela!
JORDEGUMMAN
in igen med väskan synlig.
Nu kanske jag får komma; nu kanske jungfrun
tar emot jordegumman!
KERSTI.
Vad ger I!
JORDEGUMMAN
tar upp en brudkrona ur väskan.
Den här!...
KERSTI.
Vad tar I?
JORDEGUMMAN pekar på vaggan.
Du ser^et, jag ser’et, hela världen ser’et, och
det finns ej ändå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
