Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANEVIT 209
FISKAREN.
Stränge herre bär den icke syn för saken... Den
unge prinsen redan över sundet, av häftig
älskogslängtan gripen, beslöt att simma åter, rätt mot
spring-flod, våg och vind; då snäckan icke längre ville styra.
Jag såg hans unga huvud över böljan, jag hörde
honom ropa hennes namn; och så... hans lik på
vita sanden sakta lades ned. Grått var hans hår
från natten i det blåa tornet; förvissnad var hans
kind av sorg och harm, och intet leende förmådde
mer hans torra läppar.
Nu, i döden, låg han ung igen och skön; hans
mörka hår bekransade hans rosenkind... och liket
log... se, än det ler! Och folket samlat ner på
sanden, betagna av den vana synen sig sade man
och man emellan: se, det är kärleken!...
SVANEVIT
lägger sig bredvid prinsens lik.
Han är död, hans hjärta sjunger icke mer, hans
öga lyser icke på mitt liv, han andas icke mer på
mig sin dagg! Han ler, men ej mot mig; mot himlen
ler han. Jag följer honom på hans färd!
HERTIGEN.
Kyss icke död mans läppar, det är gift!
SVANEVIT.
Ett ljuvligt gift om det mig döden ger, den död
som är mig livet!
HERTIGEN.
Det sägs, mitt barn, att ej de döde råkas efter
egen vilja; och att vad här i livet man har älskat,
ej äger värde mer därborta.
14. - Strindberg, Kronbruden m. fi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
