Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scen 4. - Scen 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Scen 4.
OLOF ensam.
OLOF.
Ve dem som släckt den heliga låga,
som en gång flammat i dennes bröst!
O huru tröstlöst då alla fråga
och ingen svarar på en ropandes röst!
Har jag ej stridit, har jag ej vakat?
Ej ungdomens fröjder jag ännu smakat;
på fältfot jag levat och sovit på mitt svärd,
och kraft jag ägde att trotsa en värld
av våld och vrånghet och synd och flärd!
Nu är jag trött, ty jag stått på skansen
och blåst i stridslur för en sovande släkt,
ett folk som av segrar rusigt mist sansen
och sen i sömnen late sig sträckt!!
Sätter sig på en bänk. Scholares Vilhelm och
Nils komma från trädgården med spadar, som de
ställa ifrån sig vid grinden.
Skall aldrig för mig det mer bliva vår?
Vi kan jag då ej som de andra somna
och låta sinnet och modet domna? –
Kom, höst, kom, sömn att min själ bedöva,
men blott en stund mina andar söva,
ty lätt är dock sömnen vid tjugu år!
Scen 5.
OLOF. VILHELM. NILS.
OLOF.
I tröttnat, gossar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
