Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scen 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERSUPPLAGAN 231
OLOF.
Det finns många hjordar,
fast herden är en!
MODERN.
Du, en antikrist,
du mitt lamm, som jag trodde så visst,
att aldrig vargar från mig skulle röva!
Herre! Du ville då så hårt mig pröva!
Ve mig! ve! Ovännen sått
ogräs i vetet förrn i ax det gått!
Bättre jag kommit med far i jorden,
ty nu är all glädje till intet vorden!
OLOF.
Bittra stund, du kunde ej bida!
O, jag vet, du kan tiga och lida,
men tala, moder, låt smärtan slå ut,
förkrossa mig rätt och låt allt vara slut!
Jag vet, du kan tala så vackra ting,
om första gången, när vid altarets ring
jag svor mitt löfte. Om vad du kände,
då nyss du kom; då klockorna sände
sin morgonhälsning och duvorna svävade
som fridens bud omkring tornets krans;
och hur du hoppades och hur du bävade
och lyckligare moder än du ej fanns!
Det var söndagsfrid, då du trädde härin;
det var sol, det var vår i den gamlas sinn7
och nu - Ve oss! Mor, se då på mig!
Ser jag lycklig ut? Du kan ej förstå mig,
och därför kan jag ej giva dig svar!
Du gråter - och din son ej tröst åt dig har!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>