Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scen 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERSUPPLAGAN 295
sanning och dygd med edra råa händer.
Fören mig bort och stången mig in
där aldrig en stråle solen sänder.
Minns du, minns du, broder min,
att jag suttit så förr i tio dagar
i Strängnäs kloster, när för kapitulares
du svor dig fri! O, jag beklagar
dig, Nils, som redan blivit så klok
att du tagit in uti maktens salar.
Jag kan icke tiga, när våldet talar,
och därför man kallar mig en stackars tok!
NILS.
Jag känner honom ej! För bort honom, vakt!
VILHELM.
Vi lyden I ej? Har skriften ej sagt:
han bär ej förgäves vid sidan sitt svärd,
ty den har fått rätten som har fått makt!
Ack, tagen mig bort, jag är icke värd
att stånda här fri, när hjälten där på pallen
ligger i stoftet liksom en fallen!
Här är jag, gören er plikt ej tung,
jag intet har att sakna, fast jag är ung;
jag har ingen mor, som väntar mig hem
att få kyssa min panna; jag äger ej far,
som slår mig numer som i forna dar;
jag har icke syster, ej bror! Åt vem
skall jag ge mina blommor, om icke åt denne,
som lärde mig sanning och rätt och dygd!
Med liljor ville jag kransa hans änne,
som aldrig rodnat av skam och blygd!
Han skrattade aldrig om jag blev vred,
när ondska och vrånghet jag såg triumfera,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
