Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fadren. Sorgespel i tre akter - Andra akten - Femte scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
68 NATURALISTISKA SORGESPEL
ut i kriget, men fick ej. Det är då jag kastar mig
på vetenskapen. Nu, då jag skulle räcka ut handen
för att ta emot frukten, så hugger du av armen.
Nu är jag ärelös och kan inte leva längre, ty en man
kan inte leva utan ära.
LAURA.
Men en kvinna?
RYTTMÄSTARN.
Ja, ty hon har sina barn, men det har inte han.
- Men vi och de andra människorna levde fram
vårt liv, omedvetna som barn, fulla av inbillningar,
ideal och illusioner, och så vaknade vi; det gick an,
men vi vaknade med fötterna på huvudgärden, och
den som väckte oss var själv en sömngångare. När
kvinnor bli gamla och upphört vara kvinnor, få de
skägg på hakan, jag undrar vad män få, när de bli
gamla och upphört vara män? De som gåvo
hane-gället voro icke längre hanar utan kapuner, och
pou-larderna svarade på locket, så att när solen skulle
gå upp, så befunno vi oss sittande i fullt månsken
med ruiner, alldeles som i den gamla goda tiden.
Det hade bara varit en liten morgonlur med vilda
drömmar, och det var icke något uppvaknande.
LAURA.
Du skulle ha blivit författare, vet du!
RYTTMÄSTARN.
Vern vet!
LAURA.
Nu är jag sömnig, har du några mera fantasier,
så spar dem itill i morgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
