Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyadlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälsades med bifallsskratt. Uppmuntrad härav
fortfor han:
– Vad är din far?
Lundqvist, som nu först erinrade sig det
oförskämda i att en student kallades du, utom själva
frågornas närgångenhet och frånvaron av
presentation, flammade nu upp och svarade:
– Med vem har jag den äran att tala?
En örfil blev svaret och frågan upprepades:
– Vad är din far?
– Det rör dig inte, din lymmel, svarade
Lundqvist och föll ur rollen.
Den långe spottade honom i ansiktet, vilket måtte
ha varit någon militärisk signal till anfall, ty i ett
var Lundqvist omringad.
– Vet ni inte att jag är student, man slår inte
en fri student! Jag är akademisk medborgare! ropade
han, men låg snart genompryglad på ett bord av
femtio icke-studenter.
Han kände sig såsom tillbakavräkt från en höjd,
som han med möda bestigit, och hans lidanden under
den treåriga fängelsetiden har han aldrig haft mod
att upprepa, knappast för sig själv.
Han kände sig som en opersonlig liten del i
en maskin. Hans borgerliga namn upphävdes och
han blev ett nummer i en samling. Allting var så
omänskligt. Befallningar och meddelanden skedde
mest med trumslag, ihåliga, döda, oartikulerade ljud.
De evigt återkommande kommandoorden tycktes
komma från en maskin och gjorde genom vanan hans
hjärnverksamhet överflödig. Att äta, stiga upp, gå
och lägga sig, exercera, göra bön, allt gjordes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
