- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 10. Det nya riket /
112

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den offentliga lögnen, kanoniseringar och festtal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Huru vi kommo till tals med varandra,
minnes jag ej, men väl att vi snart befunno oss i den
häftigaste dispyt. Det gick så då, som alltid
sedermera. Vi ha aldrig samtalat utan att disputera, och
då vi aldrig kommit överens (Hör!), torde därav den
slutsatsen också dragas, att vi i själva verket aldrig
förstått varandra (jämför ovan: ’samvarons ljuva
lycka’, Men älskade vännen’, ’tusen fibrer’!).» Vidare!

»Jag erfor snart, att man med honom icke kunde
föra något ordentligt resonemang. Han vek av och
undan och återkom ständigt; och man visste lika
litet gången av hans tankar som solstrålens väg genom
löven.»

»Egentligen upprepade han detsamma, fast med
andra ord. – – – Vid varje försök till en
ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta
lingon bredvid vägen ...»

Efter dessa graverande anmärkningar kastar
festtalaren ett blomsterregn på ett par kvartsidor, rädd
att ha sagt för mycket; därpå blir han modigare igen
och skjuter vännen utan pardon i sank.

»Ett fattades honom ... Föryngringsprocessen i
historien var honom förborgad. Han hade intet öga
därför, utan levde på motsatsen emellan det nya och
det gamla, varvid, i den mån han själv åldrades,
det senare (d. v. s. det gamla) tycktes få
överhanden.» (Och därför sörjdes han så djupt).

Talaren skyndar att kasta en tunnsäck
förgätmigej på hans gravkulle och slutar, glad att ha fått
sagt ett sant ord åtminstone.

Så där ramla våra ideal vid närmare påseende
och vi behöva i sanning icke riva dem ner med våra
oskära händer. Men om festtalaren trodde sig ha

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:29:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/nyariket/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free