Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram emot middagen, just då läkaren hade skakat
på huvudet, hördes ett skall uppifrån tjockaste
skogen. Först några djupa tag, som av en
bandhund, vilken skäller för att det ska så vara, sedan
ett livligt stövarskall, som klingar likt ett jakthorn
och betyder att han fått upp, och därpå ett ihållande
gnäll, som om han låg med nosen i hälarne på en
hare. Ett dånande hurrarop vältade fram mellan
tältgatorna, och man väntade varje ögonblick få se,
huru den flämtande jakthunden skulle skina fram i
skogsbrynet. Men vad fick man se?
Generalfälttygmästarens borstare kom framlunkande mellan
granstammarne vinslande och fägnande. Man
skrattade först, men sedan blev man allvarsam. Konungen,
som störtat upp från sin bädd, kom ut och blev
vittne till scenen, men Måns borstare lät icke tiden
gå förbi i onödan utan han öppnade genast sin mun
och talade med mössan i handen:
– Ers majestät, mina herrar! Med kännedom
om befintligheten av den sjukdom, som behagat
hemsöka Ers majestäts höga njurar, och med kunskap
om det läkemedel, som föreslagits jämte den
fullständigafrånvaro av detsamma, har jag tagit mig
friheten erbjuda min ringa tjänst.
– Vad kan du? frågade konungen förtörnad.
– Skälla, Ers Nåde!
– Det är bra! Kan du gå på älg?
– Nej, jag skäller inte på så stora djur, de slå
tillbaka. Men harar, hjärpar och andra smådjur, som
jag rår på.
– Det är bra! Jag har visserligen aldrig skjutit
hare för borstare, men det är nytt och det kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
