Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru prästen, som trodde på Gud, blir omvänd genom biens klyftighet och dör, i skötet av sin familj, i den sanna ateistiska tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FABLER 47
för vintern, när man har sockerrör hela året om!
Inte vara några dummingar, de där smådjuren.
Det blev mörkt för prästens förnuft. Kunde det
vara så, att bien verkligen lagt märke till, att de ej
längre behövde förråd för den kallare årstiden,
emedan sockerrören alltid funnos att tillgå?
Förfärliga tvivel fingo makt med prästens själ.
Om bien kunde tänka, voro oförhindrade att draga
slutsatser, att ändra de eviga rådslagen efter
gott-finnande, vart tog då instinkt och försyn vägen?
Bragt till förtvivlan och full av vedervilja mot dessa
lättingar till bin, tog han sig en dag i vredesmod
före att slå sönder kuporna. Bien, som blevo
ursinniga att utdrivas på detta sätt, störtade sig massvis
på prästen, som ej mera var stridsduglig, utan till slut
dukade under och måste intaga sängen.
Under lidandets långa nätter fick han tid till
ånger över sin tro på en irrlära, och vårdad av sin
moder, vars fromma åsikter hade hållit sig oberörda
av den vidskepliga teismen, gav han upp andan i
hennes famn, återvunnen åt sin barndomstro, i det han
högt bekände sig till den sanna, ateistiska religionen,
till stor glädje för sina svarta församlingsmedlemmar,
vilka lidit så svårt av de nålvassa bevisen på Guds
tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
