Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog till Röda rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Epilog till Röda rummet.
Det finns bestämt icke en så ful gränd i Stockholm
och ett sådant gammalt smutsigt och dystert
hus; inkörsgrinden står där inbjudande som en
uttjänad galge; kullerstenarne på gården ha under
tidernas fullbordan makat åt sig så mycket, att några
kortväxta arter av tåtel och brodd kunna få skjuta
upp. Och huset står där ensamt som en gammal
enstöring, vilken sökt en avlägsen plats att få stå och
ramla ihop på; det har varit kröneri i gården, så att
ytterväggarne äro nedrökta; skillnaden mellan
fönsterkarmarne och muren är igengrodd, så att det ser ut
som huset icke tvättat sig i ansiktet eller ögonen på en
mansålder; grunden har satt sig, så att byggnaden
fått slag i vänstra sidan; takrännan har lackat och
gråtit tårar, som bildat svarta fåror hela framsidan
efter, rappningen har lossnat här och där, och man kan
under stormiga nätter höra, huru det rasslar ned för
väggen i den breda rännstenen. Det ser ut, med ett
ord, som ett gammalt änkesäte för fattigdomen, lättjan,
vårdslösheten och lasten.
Och ändå finnas två människor, som icke kunna
gå förbi detta hus utan att stanna och med rörelse
och nästan kärlek betrakta denna eländiga, otrevliga,
gamla byggnad. För dem är den stora grinden en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
