Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De stora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VIVISEKTIONER 121
gift sig och fått barn. Hans fru, som också kände
hans storhet tryckande, sökte nu dra ner honom för
att få jämvikt till stånd. Och då han läste tidningarne
och hörde vad folk sade, blev Peter snart fullständigt
klar över att han misstagit sig, att han misstagit sig
att sö.ka det stora i det stora, ty den sanna storheten
låg ju i det lilla. Men det var inte så mycket det
bindande beviset, som förmådde honom att välja en
annan genre; det var nöden och kampen om brödet,
som helt enkelt tvungo honom att bli porträttmålare.
Men att smickra påminde om tiggeri, ty var porträttet
väl träffat och förrådde originalets hemligheter, så var
man inte nöjd. Och däri låg just hans styrka att lyfta
masken, att frambesvärja anletet så att för alla de
härskande dragen blevo synliga; men det var inte
deras önskan, som kostade på sig att få sitt konterfej!
Den starka mannen, med sitt stora huvud och
sina breda skuldror, kunde aldrig uppväcka
medlidande eller intresse. En dvärg kunde ju självklart
ingen sympati hysa för jätten, och då många dvärgar
förenade sig, så blev jätten snart en fallen storhet.
Men en fallen storhet är en otrevlig företeelse för
den hederliga mänskligheten. Den liknar ett lik, som
på gatan hindrar samfärdseln och med sin otäcka lukt
väcker fruktan för samma öde. Det utgår också
därifrån ett slags obehaglig maning, som kallar fram
en dunkel känsla av brottslighet eller medbrottslighet.
När annonsen om hans död stod i
morgon-tidningarne, var det som om hela samhället dragit
en lättnadens suck. »Stackars Peter,» sade de sanna
vännerna, »ja hans oroliga ande behövde rö.»
Och de buro hans likkista emellan sig, så lätt
ut till kyrkogården. De sjöngo: »Sov i rö!» som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
