Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De stora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
122 PROSABITAR FRÅN 1880-TALET
om de fruktade att han skulle knacka på likkistlocket,
för att än en gång oroa samhället med sina stora
tavlor. De kastade sina kransar i graven och läto
blommorna regna ned, och så togo de, som goda
kamrater anstår, spadarne och skottade till graven.
Och när de frusna jordklumparne föllo ner i
graven, hördes det som ett stenregn, ett sista
stenregn på den besvärliga vännen. Så gingo de på
krogen för att dränka sin sorg och röka ut
grankvistdoften. Och så torkade de sina ögon och sade:
- Det var det bästa för honom att ryckas bort
från denna jorden. Stackars Peter, ja, hans oroliga
ande behövde rö!
Sedan tidningarne tillräckligt beklagat den stora
förlusten, som den fosterländska konsten lidit, lät
man till alla konstens vänner utgå ett upprop för att
resa en minnessten på den dödes grav. Därmed fingo
vännerna än en gång besvära sig att med stenen tåga
ut till kyrkogården. Men sorgen var över och ögat
såg klarare. Och när en klarseende blivande storhet
såg alla dessa stenar, som man upprättat över så
många storheters stoft, suckade han i förkänslan av
sin steniga väg:
- O, att alla dessa stenar varit bröd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
