Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jaktminnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BLOMSTERMÅLNINGAR OCH DJURSTYCKEN 241
kabellängd, då den gamle lyfter och börjar flyga i
kretsar omkring de icke flygfärdiga ungarna, på vilka
vi nu hålla ner med styvhalade skot. När vi så
ha dem i håll, fäller åden vid deras sida, för att
bistå dem. Det är mycket vackert gjort, men i krig
som i krig, och vår seger synes dessutom mera
oavgjord än i början, så att stridslustan borttager alla
ädlare känslor. Här måste vändas, fallas och lovas,
och slutet på den ganska invecklade och med skryt
sagt fina sjömanövern blir en generalsalva som dödar
två ungar.
Nu kommer det mera spännande i slaget. Sedan
de döda blivit uppsamlade riktas anfallet mot de
flyende, som börjat dyka. Här kräves nu
skärkarlens hela skarpsinnighet och erfarenhet för att
beräkna, var slupen skall ligga, när dykarne stiga
upp, och det blir en ny retelse, påminnande om
hasardspelets, att gissa ut fläcken, där uppståndelsen
skall äga rum. Men lyckan är bevågen, och med
tillgripande av olagliga kovändningar överlistas den
gamla fienden snart och ökar de dödas antal.
Tyvärr friskade nu brisen och sjöarne blevo så
höga, att bössorna började skjuta galet. Vi måste
därför lämna den enda unge överlevande åt sitt öde,
till de mera lättrördes sorg; och snart sutto vi vid
potatisgrytan inne i sjöboden på det sista skoglösa
skäret.
En sommarnatt ute i havsbandet är något av
det mest hänförande man kan uppleva. Solen har
ju gått ner och man ser jordsegmentets blygrå
rundskugga på östra himlavalvet, begränsat ovantill
av en rosaröd rand, övergående i violett och gult,
att slutligen mötas med luftens stålblå, kalla skynke,
16. Strindberg, Prosabitar från 1880-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
