- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 22. Prosabitar från 1880-talet /
249

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurens och växternas förstånd.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BLOMSTERMÅLNINGAR OCH DJURSTYCKEN 249

lukta på mig, rusade de ursinnigt. Och jag såg
samtidigt så begåvade djur som en pudel och en pintscher
anfalla sin egen husbonde, som de icke kunde känna
igen på tjugofem alnars avstånd. Jag tror därför,
att hundvännen smickrar sig, då han tror hundens
vänskap vara intimt personlig. Hundens husbonde
ter sig sannolikt för hunden som en kontur av den
och den färgtonen, och som har den och den lukten.
Varför hundar rusa mot tiggare och personer som
bära något, torde kanske bero därav, att det burna
föremålet vanställer kroppens kontur, och icke därför
att hunden tror, att något är stulet. Jag blev
nämligen alltid anfallen av mina matfriande vänner, så
snart jag bar överrocken på armen.

Och när husbonden med rörelse blickar in i
sin hunds kloka ögon för att läsa sympati och så
många andra goda saker, är väl detta en skön villa,
och med den beprisade troheten lär icke vara bättre
beställt, än att en gårdvar, som lämnas utan souper,
lär kunna mutas av vilken tjuv som helst, varför
också hundägare tillrådas icke låta sin hund gå och
lägga sig hungrig.

Hunden är en feg stackare. Möt honom ensam
utanför sin herres gård, och han skall alltid väja,
men så fort han är hemma, eller i sin herres eller
annan hunds sällskap, då är han övermodig och
grym. Han är i hög grad mörkrädd, och jag har
sett en stor hund tjuta av skrämsel, när man
uppförde indiandansar framför honom.

Somliga hundar väja för käppen, de flesta alltid
när man kastar sten, ty det kunna inte de, och inför
det oförklarliga i stenkastningens fysik hyser hunden
vidskeplig vördnad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:32:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/pros1880/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free