Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenarnes suckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f AR DIN DES PLANTÉS 227
(o. fi.), vilka sålunda ur sitt kaos hopsamlade sina
bitar medelst vätesvavla.
Den återstående vätskan behandlas med
svavel-ammonium, och nu falla: järn, nickel, kobolt, mangan,
zink och aluminium.
Kolsyrad ammoniak fäller ur återstoden: kalk,
strontian och baryt.
I den överblivna vätskan finnes nu endast en
metall kvar, magnesium, och för att utfå den måste
jag tillgripa ett så invecklat ämne som fosforsyrat
natron-ammoniak.
Allt detta, i mycket stark förenkling framställt,
ger så mycket vid handen dock, att ett olika erfordras
för att återuppbygga det nerrivna i den metalliska
kroppen, och från detta olika skulle olikheterna i
metallernas konstitution kunna utletas.
Sålunda fällde vätesvavlan genast koppargruppen,
men järngruppen faller för vätesvavlan först efter
tillsats av ammoniak. Alltså både koppar och järn
fordra vätesvavla, men järnet därjämte ammoniak för
att rekonstrueras. Är det då förhastat antaga att
järnet »håller» ammoniak utom det väte och svavel som
både koppar och järn »hålla»?
Två erfarenheter tala för saken. Järn som
oxiderats i fuktig luft visar alltid ammoniak i rosten.
Koppar oxideras bäst i fuktig ammoniakhaltig
luft.
Där synes ju kopparn fordra en bristande
ammoniak, som järnet ger ur sig självt för att utföra
samma arbete.*
Att kalk, strontian och baryt falla ut för kolsyrad
* Hänvisar för övrigt till utförligare motiveringen i rnin
Introduction å une chimie unitaire.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
