Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alpviolen, belysande den stora oordningen och det oändliga sammanhanget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alpviolen, belysande den stora
oordningen och det oändliga
sammanhanget.
Jag gick och strök utmed Donau där många
folkslag strukit förr och där mina stamfäder också
lämnat spår efter sig. Vid det stora vattnet som ju
börjar i Schwaben och slutar i Österlandet, som
sålunda rinner motsols och även motjords vilket är
underligt, icke sant, växte blommor vid vägen. I
livets evigt samma var det mig en stor glädje att
finna en ört som jag ej sett förut, och det var
alpviolen, Cyclamen europeum vars underart Persicum
sista årtiondet funnits hos alla blomsterhandlare.
Ett gammalt begär att klassificera, ordna in,
överföll mig, och jag röck upp plantan, skar upp
blomman och räknade fem ståndare och en pistill.
Därmed var icke mycket vunnet, ty under den klassen
och den ordningen höra så olika släkten som
Con-volvulus, Solanum, Scrofularia, Polemonium.
Det första intrycket hade varit det av en viol.
Bladen, blommorna, doften, sättet att stiga ur jorden,
allt talade för en viol, men det var ingen, fastän
hon kallas alpviol.
Roten med sin runda skiva erinrade så bjärt om
en Aristolochia rotunda, men det var ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
