Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På kyrkogården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
662 PROSABITAR FRÅN 1890-TALET
ifrån, under norrskenet i Sverige, mellan rottingen
och läxan?
Till svar gjuter jag en droppe av syran på
objektglaset. Den sväller, denna döda materia, den
spritter, börjar få liv, utandas en rutten lukt, blir
lugn igen och dör.
Jo, jag förstår mig på att uppväcka de döda,
men jag gör icke om det, ty de ha elak andedräkt,
de döda, liksom svirare efter en genomvakad natt.
Månne de inte sova riktigt gott där nere, under
väntan på uppståndelsen?
Jag blev ateist för en tio år sedan! Varför?
Jag vet inte så noga! Livet tråkade ut mig, och
någonting måste företagas, framför allt någonting nytt.
Nu, när det där är gammalt, är det min åstundan
att icke veta någonting, lämna frågorna oavgjorda
och avvakta.
Ingenting tilldrager sig i denna dödens
inhäng-nade stad, den ena dagen liknar den andra, och
stillheten stores endast av fåglarna, som reda sina
bon. En blomsterhöljd holme mitt ute i havet: man
hör på avstånd ett brus likasom av vågor.
Lycksalighetens ö, en ofantlig äng, där barnen ha fört ihop
blommor och leksaker, bundit kransar och bestrött
dem med pärlor, som de plockat på stranden, och
tänt på ljus, prydda med band och annan grannlåt...
Men barnen ha sprungit sin väg, ängen står öde...
Dock, en vacker julimorgon får jag se en ung kvinna
vandra i stora allén. Hon var ej sorgklädd och tycktes
vänta på någon, i det hon oroligt blickade mot stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
