Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På kyrkogården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VARIA 665
II.
Hösten är kommen ännu en gång. Lindarna
rostfärgas; de fälla sina hjärtformiga blad, som, när
de nått marken, prassla under mina fötter, medan
jag fortsätter mitt segertåg över dessa förtorkade,
knastrande hjärtan.
Ovanom mitt huvud, högt där uppe snuddande
vid molnen, utgå sällsamma och likväl kända ljud,
som erinra om jakthornets; de komma stötvis,
flämtande, klagande, och väcka hos mig hågkomsten av
en gammal svensk visa, meningslös och förtjusande
som en barnsaga.
Spelar min lind?
Sjunger min näktergal ?
Gråter min lille son?
Gör min herre sig någonsin glad?
Din lind spelar icke.
Din näktergal sjunger icke.
Din son gråter båd’ natt och dag.
Din herre gör sig aldrig mera glad.
Det är vildgässen, som flytta från Norden och
hälsa mig på sin färd till varmare länder med
vidare horisont.
Nattfläkten har skakat lindarna, och - ett
underverk! - de knoppar, som hållits i förvar till nästa
år, ha utvecklat sig, så att de svarta trädskeletten
bära ny grönska likt Arons stav. Lindarna på
kyrkogården börja alltså att bliva »semper virentes»,
odödliga som de evige, tack vare de dödlige, som
där nerifrån föda dem med sina kroppar och själar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
