Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet. Herrar och hundar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammalt tal, som hans far höll för honom, då han
blev sin egen, steg han upp och började mycket
långsamt.
– Mina herrar! Jag har nu varit min egen i
åtta år; jag var då inte mer än trettio.
Förändrandet av läge från att sitta till att stå
framkallade en häftig blodstigning åt huvudet, så
att han kände sig förvirrad, vartill även Levins
hånande blickar bidrogo. Han blev så bortkommen
att talet trettio föreföll honom så vidunderligt stort
att han häpnade –
– Sa jag trettio? Jag menade – inte det!
Emellertid, jag hade då konditionerat hos min far,
i – många år, jag kan inte erinra mig – nu –
precis huru många. Mja! Det skulle bli för långt
att upprepa vad jag under dessa år genomgick och
erfor, ty det är människans öde! Ni tycker kanske att
jag är egoistisk ...
– Hör! stönade Nyström, som lagt ner sitt trötta
huvud på bordet.
Levin stötte ut röken mot talaren som om han
spottade åt honom.
Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under
det hans blickar sökte ett fjärran mål, som han icke
kunde fatta.
– Människan är egoistisk, det veta vi alla. Mja!
Min far, som höll tal för mig när jag blev min egen,
som jag nyss nämnde –
Här tog talaren upp sitt guldur och lösgjorde
det från kedjan. De båda åhörarna spärrade upp
ögonen. Skulle han ge Levin en hedersgåva?
– Överlämnade vid tillfället följande guldur, som
han fått av sin far anno –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
