Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elvte kapitlet. Lyckliga människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycka det på hans slipade ögon. Vet ni att det var en
präst här i förra veckan. – Kom hit, Masse, så får
jag se på dig!
Olle kröp ner från spiseln, där han suttit och
kalfatrat Kants kategoriska imperativ med Ygberg.
Han var så ovan att bli uppmärksammad av
fruntimmer, att han genast kände sig yngre, och med
slingrande gång nalkades han den sköna, som han
redan observerat med ena ögat och funnit förtjusande.
Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och
frågade med den mest tillgjorda stämma, under det
han vågade en bugning som icke var lärd på
dansskolan:
– Tycker fröken att jag ser ut som en präst?
– Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du
har för snygga kläder att vara en hantverkare – får
jag se din hand – å, du är ju smed!
Olle blev djupt sårad.
– Är jag så ful, min fröken? sade Olle med
rörande stämma.
Marie såg på honom ett ögonblick.
– Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!
– O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt
hjärta. Det har aldrig funnits en kvinna, som tyckt
om mig; jag har sett så många, som varit lyckliga och
som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad
gåta, som ingen kan lösa, och därför föraktar jag
henne!
– Det är bra, Olle, hördes en röst från
skorstenen, där Ygbergs huvud satt. Det är bra!
Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade
vidrört ett ämne, som intresserade Marie för mycket,
att hon skulle vilja avbryta, och han hade spelat på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
